Om feminism

Det vidriga med feminismen som lära och livshållning är dess stämplande av individer utgående från egenskaper som individen själv inte kan påverka. I vissa fall tillskrivs representanter för gruppen män kollektiv skuld. Men även om det finns moderata feminister som avsäger sig principen om kollektiv skuld och inte t.ex. vill införa särskild beskattning på grund av könstillhörighet utgörs grunden i läran ändå av en upplevd motsättning mellan två grupper av individer - kvinnor och män, eller kvinnor mot män.

Det finns de som kallar sig feminister och som när de konfronteras med denna analys hävdar att de egentligen bara är jämställdhetskämpar och att läran i själva verket inte grundar sig på någon motsättning mellan män och kvinnor - kanske att läran inte ens har något med könstillhörighet att göra. Feministiskt initiativ i Sverige är noga med att påpeka att de minsann också kämpar mot rasism, amerikansk imperialism, diskriminering av homosexuella och svensk vapenexport. Detta är allt gott och väl. De röda khmererna motsatte sig också amerikansk imperialism (även om de nog samarbetade lite med USA under Vietnamkriget), men de var likväl röda. Och Hitler lät bygga fina vägar. Än sen då? Vems sida feministen står på syns tydligt nog redan i lärans namn - feminism.

Nu stöter vi på ett intressant problem. Kan man tro sig vara anhängare av en lära utan att egentligen vara det? Kan man vara röd khmer och samtidigt förespråka marknadsekonomi, eller nazist och kosmopolit? Konstigt nog är detta uppenbarligen möjligt. Människan tänker och handlar inte alltid följdriktigt. Man kan missförstå betydelsen av ett ord, men ord får också med tiden nya betydelser som ibland står i bjärt kontrast till den tidigare användningen. Är det möjligt att ordet "feminism" i dag verkligen inte betyder kvinno-"något alls". Visst är det det, och för vissa talare är det tydligen just så, men termen är ändå olycklig eftersom den oundvikligen för tankarna till latinets "femina".

I det förra stycket försöker jag visa en viss förståelse för termen "feminism". Dessvärre är det ändå inte termen som är problemet utan högst konkreta saker inom finsk lagstiftning som t.ex. värnpliktslagen och lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Även om man bortser från de uppenbart diskriminerande paragraferna kan de båda lagarna med fördel köras genom transgenusmotorn för att få perspektiv på stämningen i texterna. Ännu otäckare blir det kanske om man analyserar artiklar och insändare i vanliga dagstidningar. Den mindre konkreta men nog så motbjudande debattkulturen i etablerade dagstidningar synliggörs genom att ersätta orden "man" och "kvinna" med t.ex. "svensk" och "jude". Termerna i sig är fullt neutrala men får en klar laddning i vissa kontexter. Jag har för min del tröttnat ordentligt på att konstant bli omtalad som en jude i Tyskland på 30-talet, och detta då inte av några extremister utan av helt vanligt folk. Virriga extremister finns det alltid och dem kan man gärna strunta i. Värre är det när attityderna börjar anses vara rumsrena och får stöd i lagen.

Jag vill ännu poängtera att det inte är termerna som är problemet. För min del får män gärna kallas för män, negrer för negrer och bögar för bögar. Det är när man tillskriver mig egenskaper eller kollektiv skuld som inte har något med min biologi att göra som jag blir förbannad.

Angående statistik: Nu är jag inte matematiker och kan följaktligen inte rent formellt plocka sönder feministiska undersökningar om t.ex. löneskillnader mellan män och kvinnor. Dessutom skulle det kräva att jag ödde en väldig massa tid på forskning vars praktiska nytta jag ifrågasätter. Även om statistiska skillnader vad gäller t.ex. lön verkligen står att finna mellan olika befolkningsgrupper, ska vi verkligen ägna oss åt att forska i dem? Är det så intressant att det är värt besväret (och skattemedlen) att ta reda på om vänsterhänta människor tjänar mer eller mindre pengar än högerhänta? Vad har det för betydelse för den enskilda individen? Och kan det rentav vara så att själva undersökningen, som förutsätter en skarp indelning av samhället i högerhänta och vänsterhänta människor, gör mer skada än nytta? Borde jag som högerhänt sota för vad andra högerhänta gjort tidigare eller fortfarande statistiskt sätt gör?

Jag finner det lite sorglustigt att män och kvinnor tävlar i olika klasser i schack. Boxning - ok, men schack? Hur var det med jämlikheten? Det kan naturligtvis finnas en massa olika sociala orsaker till att kvinnor klarar sig sämre i just schack. Det konstiga är att jag aldrig hört arrangemanget ifrågasättas av någon - varken av feminister eller andra. Kanske det gjorts. Det viktiga i sammanhanget är hur som helst inte att man alltid tävlar i samma klasser, utan att varje enskild individ behandlas just som individ och inte som representant för någon godtyckligt definierad grupp. De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor försvinner ingenstans hur många nya pronomen man än inför i svenskan.

Kalla mig gärna för vit, högerhänt man med slaviskt påbrå men behandla mig som individ. Behandlar du mig väl för att jag tillhör någon viss befolkningsgrupp så skrattar jag åt dig. Om du slår mig i egenskap av man, högerhänt eller individ spelar ingen roll. Jag slår tillbaka, och jag slår individer - inte befolkningsgrupper.

Ismer

Härmed förklarar jag mig vara anhängare till den politiska lossihrontismen. I lossihrontismen kan man finna drag av anarkism, kapitalism, satanism, kommunism, fascism, ateism, feminism, knutpatriotism, positivism, nationalism - ja, praktiskt taget varje i dag vädertagen ism.

Ni smågrisar som läser detta kan gärna lägga till fler ismer i kommentarerna så utökar jag listan här i posten om jag tycker lossihrontismen kan sägas ha drag av dem. Varför ända in i Valhalla skulle jag låta någon annan definiera det jag är anhängare till? Då går det bara som för feministerna som har ett förfärligt sjå med att avsäga sig principen om kukskatt eller anarkisterna som inte vill veta av några lagar, förutom dem som begränsar kapitalets makt. Och stackars den jävel som tvingas beskriva sig som anarkokapitalistkommunistfeministpatriot. Lossihront har löst problemet.

Lossihrontismen kan vid olika tidpunkter förfäkta olika åsikter som står i strid med varandra, men den är inte en absurdism. Lossihrontismen lever och förfinas hela tiden. Och det bästa av allt är att det bara är Lossihront som bestämmer vad det betyder att vara lossihrontist.

Men om någon svagsint sate får för sig att han nu har hittat den perfekta ismen för sig själv är sannolikheten för att så är fallet ringa. En av lossihrontismens grundprinciper, för tillfället, är nämligen att försöka ta reda på hur saker förhåller sig innan man skriver under dem. Och för söta Satan, hur ska adepten kunna ta reda på vad som försigår i hjärnan på Lossihront? Skapa en egen ism, vet jag. Fast tjänare är ju alltid välkomna, så länge de vet sin plats.